Sitter med stelfrusna fingrar, lyssnar på Johnny Cash och tittar på silverfiskarna som tycks ha invaderat mitt kök. Förstår dock inte varför, trodde att de föredrog hudflagor och hår i badrummet framför matrester. Dessutom är min lägenhet ovanligt städad för tillfället trots att min inre pedant tycks ha emigrerat. Jag har egentligen andra saker att bekymra mig över än silverfiskarnas vara eller icke vara, men för första gången på länge känner jag ingen stress eller panik utan gör vad jag kan göra och lämnar över det som jag inte har möjlighet att påverka till de som kan. Inatt drömde jag att en psykiskt störd kvinna försökte döda mig. Antar att detta gör mig lite gladare över att leva idag. Fred ut vänner och ovänner.

"Jag är som jag är och tänker inte ändra mig", sa någon och både jag och pappa reagerade lika starkt, som om reaktionen låg inkapslad i våra gener. Att hävda att man "är som man är" innebär på ett sätt att man frånsäger sig allt ansvar. Andra ska då helt enkelt acceptera deras beteende och inte förvänta sig någon förändring. I mina ögon handlar det inte om att man försöker bevara något slags stolthet, det handlar snarare om att man inte besitter någon form av självinsikt.

När jag steg in på ett välbekant café i Lund för ett par dagar sedan, för första gången på över ett år, så var det knappt någon som kände igen mig. Tydligen utstålade jag något annat nu än då eftersom en numera kort lugg är det enda som har förändrats utseendemässigt. På något sätt blev jag glad över att inte vara igenkänd eftersom min inre förändring tydligen även manifesterat sig i det yttre. För jag är verkligen inte samma människa idag som jag var för ett år sedan, eller ens för ett halvår sen. Periodvis har jag inte känt igen mig själv eller ens känt något samhörighet med den person som jag då varit. Därför att det inte var jag, inte mitt riktiga jag.

Idag har jag landat i den som jag faktiskt är, men därmed inte sagt att nu är jag som jag är och tänker aldrig ändra på mig. För jag har, precis som alla andra, issues och är långt ifrån "perfekt". Idag ser jag lite klarare och har därför även lättare för att genomskåda andra människor, på gott och ont. Ibland önskar jag att jag bara fick se de fina sidorna och inte de som gör att jag ser personen på ett helt annat sätt, med ett begynnande förakt. En utopi. Men nu ska jag sluta analysera människor och istället skriva klart en recension om boken Fält. En välskriven bok vars historia dessvärre inte lyckades fängsla mig.

Befinner mig just nu på ett bibliotek i utkanten av Malmö. Det är litet, hemtrevligt och lågmält. Känns skönt med lite lugn efter att återigen ha ägnat en stor del av dagen åt att stångas med den svenska byråkratin. Har i alla fall hunnit med en mysig sushilunch med pappa och en lång promenad under en förvånansvärt blå himmel.

Avskyr dock tanken på att vara insnärjd i stelbenta regelverk och den efterföljande känslan av ofrihet. Vill känna mig fri, inte som en slav under krav och plikter, totalt hängiven den grå rutinen. Efter många felaktiga val känns det som att jag konstant får bygga upp mig själv och skapa det liv jag vill ha. Ett evigt projekt. Somliga dagar känns det mest som en förbannelse att inte kunna vara en av de som nöjer sig. Vilken befrielse att slippa känslan av skavande rastlöshet.

Nu ska jag samla ihop mitt fokus, fortsätta skriva på bokrecensionen och lite senare bli bjuden på middag i denna charmiga lilla avkrok.

Jag tittar sällan (läs: aldrig) på nyheterna eller läser dagstidningarna, något som verkar provocera många. "Det gäller att hänga med i vad som händer i världen", säger de upprört och viftar lite med pekpinnen. Tro mig, jag hänger med ändå. Det är i princip omöjligt att ignorera löpsedlarna som skriker ut den ena katastofen efter den andra i feta versaler och vart man än befinner sig så älskar folk att prata om deprimerande saker. När jag jobbar på psykosavdelningen får jag ta del av olika konspirationsteorier, upptrissade av medias påverkan, och i personalrummet avhandlas de senaste nyheterna om våld och död.

På stan suckar folk bedrövat och möts i sin påstådda avsmak för hur samhället ser ut och lite varstans protesteras det mot orättvisorna i världen. Ser man på tv blir man matad med bilder på svältfödda barn, sjukdom och död. Jag kan inte ens se den vidriga reklamen med Sibas vd utan att tänka på att han blev kidnappad för sju år sedan. Istället för att prata om drömmar och försöka se en strimma ljus någonstans, så frossas det i misär. Nej, jag vill inte höra om hur en 84-årig kvinna blev ihjälslagen av en släkting då hon inte ville låna ut sin bil och jag vill inte fördjupa mig i morden som sker lite varstans i stan.

Detta handlar inte om förnekelse. Jag påverkar i den mån jag känner att jag kan, jag ger till dem som behöver, har jobbat ideellt i flera år för det jag tror på och mitt hjärta är varken kallt eller hårt. Men jag vet att om jag hade anslutit mig till den stora skaran så hade mitt människoförakt antagit enorma proportioner och en del av mig hade förmodligen blivit betydligt mer kall och blasé. I mitt jobb tar jag ständigt del av fruktansvärda människoöden - missbruk, övergrepp, incest, misshandel, krigstrauman osv. Jag är inte det minsta intresserad av att därefter översköljas av alla vidrigheter som sker runtom i världen.

Det jag behöver veta får jag alltid reda på. Utöver det så tar jag avstånd från att söka genemskap hos andra genom att analysera och dissekera den ena nyheten efter den andra. Jag föredrar att drömma, att försöka se fina saker hos människor och att inte utveckla mitt människoförakt. Därmed inte sagt att jag är omedveten om allt som händer runtomkring mig. Det går att skapa sin egen värld där man faktiskt kan känna genuin lycka och det är där jag vill lägga min enegi och mitt fokus.

Har ägnat ett par timmar åt att skriva brev och insåg att min handstil var ovanligt spretig. Även mina tankar känns spretiga idag. Förmodligen på grund av en orolig natt där insomnia varvades med stressdrömmar. Vaknade till en grå himmel och stannade kvar extra länge under min sänghimmel, som känns som en mjuk kokong. En välkommen kontrast till allt det grå.

Skrev lite mer på nya boken för ett par dagar sedan, men var i lite fel sinnesstämning för att kunna göra något riktigt bra av det. Orden var kalla, stämningen rå och jag blev själv illa berörd över det jag skrev. Min ambition är inte att bli någon skräckförfattare trots att jag, när jag började skriva i 10-års åldern, i huvudsak skrev berättelser om vidriga saker. Nu ska jag skriva den där krönikan som börjat ta form i mitt huvud och sen blir det en sväng till Västra hamnen. Fred ut.

Den har börjat smyga sig på mig. När jag är ute och går och får syn på någonting som berör, någonting som väcker slumrande känslor, så är den där och pockar på min uppmärksamhet. Jag pratar om lusten att skriva. Den har inte infunnit sig på ett tag och jag har känt ett visst tomrum. Inatt fick jag klartecken att börja läsa en skrivkurs parallellt med mitt jobb. Jag blev så glad att jag grät lite. Att skriva är, och har alltid varit, min passion och jag behöver bara en liten knuff ibland. Nu ska jag återgå till att bälga te, lyssna på Nick Cave och börja skriva på en ny text. Nytt fokus framöver.

Nu är det snart nytt år och nyårslöftena kommer hagla och förmodligen pulveriseras i takt med begynnande bakfylla på nyårsdagen. Som vanligt är jag kärringen mot stömmen och vägrar avge några löften just den dagen, istället har jag ägnat de senaste dagarna åt ett slags mental mini-makeover som förhoppningsvis ska styra mitt liv åt rätt håll framöver.

Året som gått har som vanligt varit turbulent. Jag har bevittnat misär, turismens baksida och ett fantastiskt djurliv under ytan i Egypten, druckit fantastisk öl i rökiga ölhallar i Brno, strosat runt i en magisk liten sagovärld i Krumlov tillsammans med mannen i mitt liv, bott hos fina vänner i La Spezia, blivit förälskad i Rom och andats in salt havsluft i Cinque terre.

Några vänner visade sig inte vara riktiga vänner medan andra otippat fanns kvar i både med- och motgångar. Idag är jag en annan människa än vad jag var för ett år sedan, jag har äntligen landat i den jag vill vara. Nya boken kom ut och jobbet som mentalskötare har gett så otroligt mycket.

2011 har varit ett fantastiskt år, på många sätt. Kärlek, resor, fördjupade vänskapsrelationer och en fin familj som alltid finns där. Jag har snubblat, rest mig upp igen, borstat av dammet och gått vidare. Tallrikar har kastats, hårda ord har yttrats och stundtals har ångesten helt tagit mig i besittning. Men jag lever, jag känner och jag vägrar att återigen omge mig med iskyla av rädsla för att bli sårad.

2012 kommer bli ett bra år. Det vet jag att det kommer bli. Denna amatörernas afton kommer jag fira i all enkelhet med några av dem som betyder mest. Detta innebär att jag kommer slippa vakna med skoskav, bakfylla och ångest. Jag gillar´t.

Dagen går i fixandets tecken. Trots att jag motsätter mig nyårslöften och har slutat inbilla mig att livet kommer få en magisk vändning bara för att en siffra adderas till 2011, så vill jag ändå ge det nya året förutsättningar för att kunna bli så bra som möjligt. Och det jag förbereder för handlar om skrivande, något som jag tänkt ge ännu större utrymme framöver. Det är lite skrämmande vilken stor makt man har över sitt eget liv, samtidigt som den stela svenska byråkration gör sitt bästa för att alla, oavsett förutsättningar och ambitioner, ska rättas in i samma led.

Frustrationen är ett faktum när stelbenta regler hotar att rasera det man försökt bygga upp, men med en massa envishet och motivation kommer man ändå ganska långt. Nu har jag i alla fall gjort vad jag har kunnat och rullar iväg bollen till ödet, eller vad det nu är som kommer ta emot den. Men nu blir det till att ta ett varmt bad och läsa en ny del av Anais Nins dagbok och lite senare ska det ska stassas inför kvällens kalkonmiddag. Känner mig motiverad och smått övergödd - bra jul det här!

Vi pratade om marknadsföring på jobb igår, ett ämne som tycks intressera folk. De undrade varför jag var så anti dagens reklam och marknadsföring och jag förklarade att jag inte gillar hur man, på ett fult sätt, manipulerar med folks hjärnor för att de ska konsumera mer. Och jag är heller inte ute efter att vinna massans gillande genom allt jag gör. Detta ledde diskussionen vidare till inställsamhet och en av mina kollegor hävdade att just lismande är en nödvändighet i livet, vilket jag inte höll med om.

Jag kan inte skratta med på "rätt" ställe ifall jag inte tycker att något är genuint kul, säga saker jag inte menar men som folk vill höra och jag vägrar komplimentera chefen för att vinna fördelar. Självklart ska man vara respektfull, ifall man har respekt för personen ifråga, men det är en enorm skillnad mot att vara inställsam.

Somliga människor vänder ut och in på sig själva för att vinna andras gillande, de ler så att käken nästan går ur led så fort chefen uppenbarar sig och använder all sin charm i situationer som gynnar dem medan leendet förvandlas till en förvriden mask när en av de vanliga dödliga dyker upp. En av dem som inte går att använda, förbruka. Jag tror verkligen inte att lismande är en nödvändighet i samhället och jag vägrar vara brun om nosen. Äkthet folk, vad hände med äktheten?

Det är julafton idag och ni tycker kanske att jag borde skriva något om detta, men för mig börjar julafton först om ett par timmar när jag är omgiven av min familj och äter som om det inte fanns någon morgondag.

Människor pratar. Och pratar. Få ord innehåller någon verklig substans, de är tomma. Folk pratar om villkorslös kärlek utan att praktisera det i verkligheten. De förväxlar kärlek med besatthet. Ett behov av att äga och att själv bli ägd. Tomma ord som faller platt. Relationer mellan människor är flyktiga, utan rötter. Från en stund till en annan är de på väg bort, på väg till en ny illusion. Detta skrämmer mig.

Hur kan man en dag vara tillgiven någon för att nästa förflytta de känslorna till någon annan? Nu syftar jag inte specifikt på kärleksrelationer utan även relationer baserade på vänskap. Var finns äktheten i detta? Människor förbrukar varandra, de låter känslorna ligga på ytan livrädda för att fästa några rötter som gör det svårare att fly när någon motgång dyker upp.

Jag försöker undvika det fula. Vill inte frossa i vidriga nyheter eller umgås med bittra och cyniska människor som projicerar sin inre fulhet på omvärlden. Skulle jag varit en kaka så skulle jag vara en maräng. Lätt och luftig. En del av mig drömmer konstant, försöker hitta alternativ till en alltför grå verklighet, men det innebär inte att jag lever i en illusion.

Jag vet vad som är sant, vad som är verkligt, men väljer samtidigt att ha ett mjukt filter som gör världen lite vackrare. Mina rötter ligger djupt i jorden, mina relationer är inte flyktiga. Runt omkring mig finns människor som betyder väldigt mycket och jag hoppas att även deras rötter grävt sig neråt för jag skulle aldrig vilja vara utan någon av dem.

Jag använder mig av några små knep för att förenkla vardagslivet, bland annat diskar jag ibland i mörker. Det går betydligt snabbare och man ser inte diverse små skavanker. Vad gäller motion så har jag kommit på det ultimata knepet - iväg och träna direkt när du har vaknat. Ät inget, ta ingen vilopaus i soffan utan bara dra på lite kläder och gå ut. Varken kroppen eller psyket förstår riktigt vad som händer förrän man möter bitande kyla och morgontrötta ansikten, men då är det bara till att fortsätta köra på.

Eftersom folk är så otroligt bekväma (känns meningen "Jag skulle gå ut, men kraschade i soffan istället." igen?) så gäller det att lura sig själv. På tal om bekväma människor så är det ändå med viss förvåning jag bevittnar en i princip öde stad. Det är kallt och regnigt och bekvämligheten håller antagligen fast de flesta i soffan. Vi är dock några tappra individer som fortsätter socialisera trots allt det grå.

Lyssnar på Billie Holiday och ska snart svara på brevet som damp ner i min brevlåda idag. Det var med lätta steg jag gick hem efter dagens långrunda, med hopp om att brevet skulle ha kommit. Att återuppta brevskrivandet är en av de bästa saker jag gjort på länge och jag kommer förmodligen alltid föredra ett lätt parfymerat och handskrivet brev framför mail.

Ett år äldre. Och trots att jag nu passerat 30 med ett år så känner jag mig fortfarande som 25. Inga djupa fåror eller rynkor har våldgästat mitt ansikte ännu och tyngdlagen har inte helt tagit ut sin rätt, så jag är nöjd. Lite klokare har jag nog blivit, men vissa misstag tenderar att upprepa sig. Människor i mitt liv har kommit och gått men nu har jag en lite starkare känsla för vilka människor som kommer stanna kvar länge.

Hittills har min födelsedag varit fantastisk och resten av veckan likaså. I förrgår var jag ute med Dojjan, drack vin och lyssnade på riktigt bra musik. Kvällen avslutades med porslinsterapi och kackel. Igår var jag och lyssnade på mannen som hade konsert tillsammans med Svante. Riktigt bra konsert och soft efterföljande häng på Möllan. Nu ska jag stassa klart innan det blir loppis följt av fika. Kvällen ska tillbringas med la famiglia och sen dyker vännerna upp på samma ställe. Ser fram emot en lovely dag och kväll med människor som betyder mycket <3

Förmiddagens sms-konversation lämnade mig med en del frågetecken och en del ilska. Gick i bitande kyla till biblioteket, satte mig ner med papper och penna och försökte manifestera mitt inferno av tankar. Otroligt bra terapi att skriva ner och strukturera allt som snurrar så fort att man knappt hinner uppfatta det.

Men för att övergå till något roligare - gårkvällen var hur bra som helst. Förfirade min födelsedag med faster, vi shoppade lite innan vi gick ut och åt en otroligt god middag. Snurrade förbi Helen, sen vidare till Carib med fina vänner där vi kacklade och lyssnade på jazz. Kvällen avslutades i vanlig ordning på Restaurang Möllan, vårt andra vardagsrum. Men nu ska det hinnas med lite mer skrivande innan Dojjan dyker upp och förgyller tillvaron!

Gårkvällen ägnades åt nostalgi, vi bläddrade i tidningar från 30-talet, tittade på gamla foton och sorterade ransoneringskort från 1:a och 2:a världskriget, som ska vara del i ett framtida kollage. Åt pasta och drack gott rött vin medan jag kände hur pms-häxan långsamt började släppa sitt grepp om mig. Idag har jag dock ett helt nytt fokus och dagen har tillbringats på biblioteket där jag läst och skrivit en massa. Vissa dagar känns det som att jag tappat tron på allt och tankarna virvlar så snabbt att jag får huvudvärk och inte kan koncentrera mig på någonting.

 

Jag fick rådet att sätta mig och skriva ner allt som rör sig i mitt huvud under en halvtimme, för att sen kunna fokusera på det jag verkligen ska göra. Så jag beslöt mig för att göra det när jag kom hit till biblioteket och resultatet var .. mörkt, men ändå hoppfullt. Gamla demoner pockade på uppmärksamhet och någons avlägsna och smått hånfulla skratt smög sig in under min hud och pillade bort skorporna på gamla sår som håller på att läkas. Vissa händelser sätter sina spår, spår som man inte kan radera. Det enda man kan göra är att försöka undvika att hamna i något slags offerroll eller odla oklädsam bitterhet.

 

”Man måste se sinnesstämningen som övergående. Se upp för överdrivna reaktioner på hårdhet, brutalitet, okunnighet, själviskhet. Se upp så att du inte låter ett taktlöst ord, ett avvisande, skymma hela himlen”, skrev Anais Nin i en av sina dagböcker. När man befinner sig mitt inne i en viss sorts sinnesstämning är det dock svårt att se någon form av ljus och de senaste dagarna har jag periodvis gråtit och snörvlat så mycket att jag inte kunnat känna lukten av apelsinerna fyllda med nejlikor, som jag julpyntat med. Pms är en börda, en förbannelse och jag dess slav. Nu har jag i alla fall börjat äta linfröolja dagligen för att lindra den något, ännu ett tips som jag hoppas ska fungera. Over and out, nu ska jag börja packa ihop och ägna mig åt kvällens planer, långt bort från både skrivande och böcker.

 

 

 

Återigen har pms-häxan slagit sina ondskefulla klor i mig och förvandlat mig till en labil och väldigt gråtmild varelse. Ibland är känslorna befogade, ibland inte, men oavsett vilket så är jag smått trött på att vända ansiktet mot vinden för att torka tårfyllda ögon. Känslosamhet i all ära, men att gå omkring med utsmetat smink i större delen av ansiktet är dock inget alternativ. Många promenader har det blivit och många nya löften till mig själv som ska infrias. Ibland eftersträvar jag känslokyla för att slippa detta virrvarr av känslor, men samtidigt vill jag inte vara utan den värme och kärlek jag får uppleva nu när isdrottningen äntligen har tinat.